Det där med känslor är ju lite lurigt, och hur dom kan poppa upp lite som dom själva tycker att det passar utan att kolla med mig först, om jag okeyar dom!
Att bli generad är ju en sådan känsla, ni vet, när man blir generad över något utan att kunna kontrollera det själv. Helt plötsligt är man bara röd i hela fejjan och det känns som om alla fnissar bakom ryggen på en, bara för att jag fick ett högre blodtryck för en stund! De betyder ju inte att jag egentligen blev generad i ”förståndet”, utan att en invand reaktion på händelsen ökade mitt blodomlopp! Detta kan störa mig, att jag inte kan styra sådana händelser själv. Och försöker jag förklara bort mina röda kinder så blir det bara en värre.
Eller när jag lägger på mig känslor som är helt knäppa. Tex den där när man behöver gå på toa och göra stort, eller nr 2, knyta blå rosetter, ja många olika namn finns det för det, för vi kan ju inte säga vad vi ska göra.. varför vi nu ens behöver berätta det förstår jag inte heller egentligen. Om jag bara försvinner in ”där” borde räcka som info, om det nu är så viktigt att veta vad jag gör jämt. Nu kom jag lite från ämnet, men det där med att ”göra stort” på allmän toalett, är ju sååå pinsamt! Tänk om det luktar, eller låter, eller blir spår och de inte finns en toaborste! Jösses så pinsamt! Nu är jag inte ironisk på något sätt utan jag tycker verkligen så här. Här är verkligen känslan och tanken ihop! Men de stör mig också. För alla gör det, allas kan lukta och lämna spår och det är mycket naturligt! Men det hjälps inte! Om en tjej gör allt ovan nämnda blir det lite äckligt, men om en man gör det är det helt i sin ordning, inte att lämna spår, för de är aldrig ok i min värld, men de andra. Varför är det så?
Sen har jag tänkt på det där att bli nervös. Tex om jag ska tala inför en grupp människor så tycker jag att de kan vara superjobbigt och jag kan bli så himla nervös. Men skulle jag säga samma sak till en och en så går det bra, utan att bli det minsta nervös. Är inte de konstigt? Varför blir det jobbigt att säga en sak en gång till 20 personer, men inte att säga samma sak 20 gånger åt en person i taget? Helt orimligt!
Det är lika med minnen, ja jag är inne på de området igen, vilka känslor dom kan väcka, utan att jag är beredd på dom! En låt t.ex. kan ju få mig att småle och minnas olika situationer. Eller en röst på någon kan ju trigga många känslor och minnen. Kan nästan få mig att känna mig lite nykär igen. Inte konstigt om man som gammal heller minns tillbaka i ungdomen, än minnas de som hände ”igår” Detta betyder dock inte att det var bättre förr, utan att trevliga saker har hänt i livet som jag kan glädjas åt! Det är ju inte ofta det händer att man hör en hitlåt från i går och ler åt vad jag gjorde nyss liksom!
Förresten, hur lång tid måste det ha gått för att klassas som ett ”minne” och inte bara en händelse vilken som helst?
Jaha, hur ska jag avrunda detta inlägg nu då.. ?? Sensmoral? Vad finns att lära av detta??
Känslor kommer och går och styrs ofta av händelser, nya eller gamla invanda, på gott och ont. I mitt fall så vill jag nog jobba bort de dåliga känslorna och kommer nog försöka mig på lite ”positiva affirmationer” som kan stärka min självkänsla, såsom ”jag duger som jag är” Om jag stärker självkänslan (ska ej förväxlas med självförtroende) så tror jag att dessa ”obehagliga känslor” som knackar på utan förvarning kommer med längre mellanrum.
Sen tror jag också att om jag tänker mer på oss alla som människor, och inte så himla könsindelat så kanske det blir lättare att komma över mina nojjor om ”nr 2” som exempel. Tror någonstans att det mest är kvinnor faktiskt som tänker på detta.. men jag vet inte.. Det låter ju fint att inte tänka könsindelat, men jag tror inte jag kommer grejja de, det kommer alltid vara pinsamt att bajsa så andra märker att de gjorts! (skäms nu lite över mitt ordval, men känner att jag ska tuffa på mig lite och inte byta ut de ordet mot en omskrivning)
Stärker jag min självkänsla så blir det nog lättare att tala inför många människor också, jag behöver inte känna mig ”hotad” av dom kanske.. jag vet inte.. men värt att prova.
Sen bestämmer jag också precis NU att det är ok att vara lite kär i sina minnen och att jag kommer tillåta mig att fortsätta vara det, för jag tror det är sunt, och inte kan det skada någon heller!
