Big in Japan med Alphaville spelas just nu i min spellista i Spotify. Den låten väcker minnen vill jag lova! Men när jag kollar vilket år som den låten släpptes, 1984, så blir jag osäker på om mitt minne stämmer till just den låten.. Men det kvittar förvisso, minnet är där i alla fall.. men jag skulle vilja datera minnet till 1982
Jag är i Köping, hos min bästa vän och hälsar på. Själv var jag bosatt i Stockholm. Det är lördagskväll och vi ska på disko. Kan vara så att vi åkte in till Västerås, men det har egentligen inte heller någon betydelse i det stora hela.. Hur som helst så var vi på diskot, dansade och hade skoj.
I Stockholm, där jag bodde, där var jag mobbad och kom sällan iväg på skojigheter.. diskon var inte något jag gick på hemmavid. Bara när jag var hemifrån, till exempel ute med husvagnsgänget, stod med husvagnen på vintersäsong i Tandådalen osv. Då var jag lika mycket tonåring som alla andra.. för det var bara hemmavid som jag var mobbad, i övriga landet visste dom inte hur ”fel” jag var. Där var jag accepterad!
Nåväl, disko, Västerås… det var där jag var.. där mötte jag en supersnygg kille, och om jag minns rätt så hette han Rikard. Vi dansade och.. ja, vi dansade väl mest, pratade kanske lite också… Efter ett tag så går vi ut på gatan och ska ta oss lite luft.. vi är vid en båtkaj, minns inte om vi gick dit, eller om diskot var i anslutning.. men hur som helst så kysser han MIG! Med tunga och allt! Jag hade aldrig blivit kysst förr!!! Visste inte hur jag skulle göra.. så jag försökte väl mest haka på… Hör honom viska, ”blunda” så jag blundar.. och jösses säger jag bara! Vilken känsla!!! Kan till och med nu, efter alla dessa år, känna pirret och känslan i magen! Vi gick till hans båt, som låg i hamnen och ja.. mös.. gosade och så..Hånglade helt enkelt! Nej, inget mer än så, kläderna var på!
Vad som hände sen, efter den helgen, som var så otroligt betydelsefull för mig? Ja, han försökte hålla kontakt med mig, men jag hittade hela tiden ursäkter till att inte ses.. Han kom till och med till Stockholm, utan förvarning, men jag kunde inte träffa honom. Varför? Jag var livrädd att han skulle få veta hur ful och fel jag var! För det visste ju jag och alla andra i Stockholm att jag var. Det hade dom ju talat om för mig sedan jag var 9 år, i skolan! Så, hur kunde jag tro annat!
Jag trodde ju givetvis inte att jag skulle se annorlunda ut i hans ögon, men han skulle ju märka att jag inte hade några vänner på hemmaplan, märka att jag var ensam… kanske höra något från någon om vi gick ut..
Men, den kyssen från den pojken gav mig ett underbart minne från tonåren, och dom är få vill jag lova! Så tack till dig, du Västmanländska pojke, som gjorde min första kyss värd att minnas!
Kärlek!
Veronica