Idag har jag varit med om något häftigt! Något som jag aldrig hade trott skulle kunna ske för bara något år sedan! Men livets vägar är outgrundliga och tankes kraft är stark, mycket starkare än vad jag själv kan föreställa mig. Men idag fick jag lära mig att den fungerar, att livet faktiskt bär iväg åt det håll jag önskar det, bara jag själv öppnar mig för förändringar och omfamnar livet och vad det ger mig, med öppen famn!
Vad är det nu som hänt undrar ni säkert, och jag ska försöka berätta, utan att för den del lämna ut någon person. För det är inte den specifika personen jag vill skriva om, utan mer den förändringen som skett hos oss båda, både hos mig och Kim, ja, jag kommer kalla personen för Kim, för det är ett namn som både passar på en man och en kvinna, då jag verkligen ogillar det könsneutrala ordet HEN!
Jo, jag fick ett samtal på min mobil strax före lunch…
-Hej, det är Kim, jobbar du?
– Hej, ja, det gör jag… jag tänker, värst vad Kim låter glad och sprudlande, det smittar av sig..
-Ska vi ta en lunch ihop, jag bjuder, jag behöver få tala med dig!
-Ja, det skulle vi kunna göra, vad gäller det, säger jag, för nu blir jag nyfiken! Vad kan Kim villa tala med mig om? Det kan inte vara något dåligt, för Kim låter så glad… behöver inte oroa mig…
-Äsch, de tar vi över lunchen, jag kommer och hämtar dig om 5 minuter, funkar det?
-Absolut, vi ses om 5 säger jag.
Nu är inte detta ett korrekt citat, utan jag ger och tar lite i dialogen, men i stort var detta vad som sas.. Jag avslutar det jag håller på med, låser och lämnar kontoret! Väl nere på gatan står Kim, och vi kramar om varandra!
Inget som hade varit tänkbart för något år sedan, jag har nämligen känt Kim i hela mitt vuxna liv, men kramas är inte något vi pysslat med kan jag säga utan underdrift! Vi har haft en mycket komplex relation till varandra där vi har varit beroende av varandra, vare sig vi har velat det eller ej. Det var bara så det var! I större delen av vårt liv har vi nog mest känt avsky gentemot varandra. Jag vet, avsky är ett starkt ord, men jag skulle kunna gå så långt som till hat faktiskt utan att överdriva. Det var tyvärr så vår relation blev.
Nåväl, jag hoppar in i bilen och vi rör oss mot lunchstället och Kim pratar på om ditt och datt och vi skrattar gott. Jag undrar lite för mig själv vart detta möte är på väg och vad Kim vill tala med mig om. När vi väl fått vår mat så börjar Kim berätta den mest fantastiska händelse ur sitt liv! Sådant som jag direkt känner att jag förstår, jag förstår precis vad Kim talar om, fast ändå är det så främmande för mig. Kim talar om svetthyddor, frigörande danser, ritualer till universum, och livet träd, om kärlek till livet, om tankens kraft och om uppvaknanden i nuet! Om Shamaner och småfolket!
Jag kan förstå om ni tycker detta låter som flumflum, men i min värld så är inget av detta så konstigt, då det handlar om kärlek och energier, att ge energi tillbaka till universum och omfamna de vi får tillbaka, bara genom att ha öppna sinnen.
Kim talar om kärleken, både till sig själv och andra, om att förändra det hos sig själv som Kim inte upplever som en god egenskap, att hjälpa andra med att stötta och lyfta dem, istället för att försöka resa sig själv genom att trycka ner andra. Om att bli en bättre människa. Ja, det blev en låååång lunch! Jag kunde inte kompa ut tidigare idag tack vare korta raster… men det var såååå värt det!
När vi inser att klockan sprungit iväg, så avslutar vi lunchen och sätter oss i bilen, och vi fortsätter prata, eller rättare sagt, Kim pratar och jag lyssnar intresserat! Ja, jag var mycket intresserad av allt som sas, även det som sas mellan raderna, saker jag märkte, men såg hur Kim missade. Jag förstod varför Kim ville berätta detta för mig, för det är inte alla som förstår detta flumflum. Kim behövde få tömma sitt system på dessa erfarenheter! Jag tog gladeligen emot det! Önskade faktiskt att jag fått dela Kims upplevelser, att jag också hade varit där Kim varit!
Slutligen, när vi sitter i bilen uttrycker Kim sina känslor om vår relation genom åren, hur jobbig den har varit och att det är så många saker Kim vill be om ursäkt för.. Kim gråter.. jag gråter.. Kim är såå ledsen för allt elakt som sagt och gjorts och att ångern över detta är stor, så ofantligt stor.
Kim talar om för mig vilken fantastisk människa jag är, så otroligt duktig, så underbart ärlig och härlig (fortfarande inte citat, utan omformulerat med mina ord) Hur duktig jag är på att skriva, och att det är en fröjd att läsa mitt skriftspråk både här och i andra sammanhang! Jag bara lyssnar, och tar till mig varje ord som kommer, behöver inte sålla bort något, utan allt släpps igenom mitt filter av vad jag vill ta till mig!
Kim har alltid haft en mycket dominant personlighet, och jag väldigt underkastande denna, samtidigt som jag i rent självförsvar genom åren även jag svarat med mindre smickrande språk och handlingar också! (får inte glömma att det ALDRIG är ens fel att två träter!) Jag har min del i vårt förflutna också. Om inte jag tagit åt mig, om jag inte svart med samma mynt, så hade inte föraktet åt båda håll fått fäste. Men det är ju så att allt som händer sker av en mening, och om vi inte haft våran relation på detta sätt hade inte mötet idag blivit av och jag hade inte skrivit detta inlägg. Jag hade troligen varit en helt annan person, och det vill jag inte vara, för idag trivs jag med den jag är! För handen på hjärtat så har jag genom åren sett upp till Kim,och dennes företagsamhet och driv. Men kanske inte gillat alla egenskaper som Kim burit på! Inte avund, utan mer önskat att jag själv också haft lite mer ”go” av Kims kaliber! Jag har ett annat typ av ”go” och det är de jag ser att Kim närmar sig nu, i sin personliga utveckling, kanske kommer jag ”få” lite av Kims företagsamhet.. kanske smittar det av sig, om vi umgås lite mer, att jag vågar ta för mig lite mer, speciellt i mitt yrkesliv. Det är ju där jag ibland känner att det haltar lite.
Utan att tveka en endaste nanosekund mottog jag Kims ursäkt med öppna armar, jag förringar inte allt elakt som hänt, utan ser det som en del i livet vi levt. Det är livet vi lever, som gör oss till de vi är idag! Jag ber också om ursäkt för min del i detta och vi kramar om varandra. En kram som säger mer än miljoner ord! En handling som är så mycket mer värd än alla världens ursäkter! En kram säger mer! Mycket mycket mer, så länge man känner att kramen har ett innehåll! Denna kram hade nästan 30 års förlåt i sig! Förstår ni vilken bamsebrummelibrumkram det var?!!
Om jag eller du gör orätt och är medvetna om det, och inte förmår oss att be om ursäkt, då är vi fast i ”reinkarnationssemestern” Men idag tog både jag och Kim ett jättekliv ut ur detta, och jag hoppas innerligt att vi, i detta liv, kommer få en helt annan relation än den vi haft hitintills, och att vi i nästa liv, kommer mötas igen! I vilken konstellation vet jag inte, och det är inte heller för mig att veta, jag har bara en önskar att det kommer att ske!
Gränsen mellan hat och kärlek är hårfin och kan lätt tippa över.. och det gjorde den idag! Det var många år sedan jag kände hat mot Kim, men jag har varit där i känslan. Idag kan jag inte känna annat än kärlek! Vi är på god väg emot den vänskap jag alltid önskat oss!
Tack Kim för denna fantastiska lunch! Maten den var också god! *blink blink*
Kärlek!
Verula
