I dag är en sådan dag när jag funderar på vem jag är, vad tycker jag om och vad kan jag? Vad är det som identifierar vem jag är?
En sak är jag säker på i alla fall, och det är att jag inte är mitt jobb. Hur tänker jag nu? Jo, när vi träffar en ny person så frågar vi ofta, vad heter du och vad jobbar du med? Efter det börjar i alla fall jag att bygga en bild av den personen. Jag heter Veronica och jag jobbar som ekonomiassistent på en elinstallationsfirma. Men det säger ju ingenting om mig som person. Bara vad mina föräldrar tyckte om för namn och vad jag gör för att få ihop min ekonomi.
Ju äldre jag blir, ju fler lager finner jag av mig själv. Så bildligt kan jag säga att jag är som ett salladshuvud. Ju äldre jag blir, desto fler blad kan jag ge olika egenskaper om mig själv. Med åren har jag hittat många egenskaper att ge mina blad. Eller snarare, ju äldre jag blir ju fler blad växer upp inuti mitt salladshuvud. Nya små blad växer upp inifrån salladshuvudet, förutsatt att jag tillåter mig själv att växa och utvecklas som människa.
Vad är det då som fått mig att fundera på detta? Jo, för några veckor sedan började jag måla med akrylfärg på duk, och jag sitter mest och ”kladdar” med färgerna. Alla alster hitintills är helt olika varandra. Olika färger och helt olika motiv. Allt från granar i månsken till abstrakta bilder i kubiska former i pastell till ett sammelsurium av mörka dova färger kladdade med fingrarna. Detta fick mig att fundera på hur jag är som ”konstnär” Vad vill jag ha sagt med mina bilder? Vill jag ha något sagt eller vill jag bara måla efter humör? Jag vet väldigt lite om konst och konstnärer. Men jag tro att de alla har sin stil. Så, vad är min stil? Vem är ”konstnärs-Veronica”? Hur ser det bladet ut som är den delen av vem jag är? Har man en stil eller varierar det från gång till annan? Kommer jag i morgon måla fjärilar på en blomsteräng för att dagen efter måla något helt abstrakt? Är det ok eller måste jag hålla mig inom ”min ram” och vad är då den? Samtidigt så tror jag att målningen är ett sätt för mig att få ur mig det som är aktuellt just nu i mitt liv, och det borde ju variera utifrån mående, eller?
Jag funderar även på detta med att signera tavlor. Oftast, så vitt jag vet, så sitter signaturen längst ner i högra hörnet. Måste det vara så? Måste signaturen ens sitta på framsidan av tavlan? När jag visade min make några av mina verk så vred han på den och sa; Så här var den snyggast! Då var den upp och ner enligt mig. Tänk om jag i framtiden målar och säljer, borde då inte ägaren få hänga den som dom vill, utan att vara styrd över vad jag tycker är rätt? Så, jag började därefter signera på baksidan. Så, får det bli tänkte jag, för då är inte motivet låst för att hängas åt ett enda håll. För vem skulle hänga en tavla där signaturen kommer upp och ner? Inte jag i alla fall! Så där har jag nog funnit en till egenskap av mig själv. Att jag vill låta andra bestämma över sin egen uppfattning om vad som är rätt och fel och hur något tilltalar dom mest. Kanske blir det mitt ”signum” som konstnär, vad vet jag.
Något annat som fått mig att fundera lite på vem jag är, är att en mycket nära vän till mig berättade att hon alltid upplevt mig som konstnärlig! Detta hade jag svårt att se, då jag aldrig tidigare har kreerat något konstnärligt såsom att bygga något, måla, sy eller gjort något annat som jag anser vara ”konstnärligt” Men hon menade att jag var kreativ på så många andra sätt. När det kom till att för exempel inreda mitt hem och att jag har blick för färg och form. Men är det att vara konstnärlig? Enligt henne så är det det. Så då är det nog det, även om jag inte sett det så. Jag öppnade då mitt sinne för vad som är konst och inte konst. Då insåg jag att allt är konst och inget är konstigt. Allt är ok så länge ”ägaren” gillar det.
Nu när jag skrivit detta inlägg har jag även insett att jag inte måste veta hur jag är som konstnär. Jag måste inte ha en stil och hålla mig till dig. Utan jag fortsätter måla olika och utifrån vad jag har lust med för dagen. Jag håller ju på att lära mig så jag släpper bara fram kreativiteten och låter det bli som det vill utan att styra eller påverkar resultatet, blir det inte till min belåtenhet, så kan jag ju alltid måla över!
Kärlek!
V.