Jag har alltid, eller i alla fall sedan jag börjat reflektera över detta, trott att allt som sker, händer av en orsak. Inget är slumpartat. Alla möten är ämnade att fylla en funktion, även om jag idag inte vet varför vissa saker händer. Men jag är inte allsmäktig, så det är inte alltid min sak att förstå. För många många år sedan läste jag en helt underbar bok som heter Den nionde insikten skriven av James Redfield. Jag har läste den flera gånger sedan dess, och nu är boken borta. Troligen har jag lånat ut den och den har inte hittat hem igen. Men det är nog meningen att den boken ska fylla någon annans hjärta ett tag. Den boken, om jag minns det rätt, tog upp mycket av detta jag tänker på nu. Alla dessa möten, och allt som finns omkring oss, att allt finns och dyker upp i ett syfte.
Idag så träffade jag en go vän, som jag inte sett på länge, alldeles för länge. Vi fikade och talade massor, uppdaterade oss om vad som hänt sedan sist. Jag insåg snart vad som var meningen med detta kafferep, förutom att återse en vän, som i sig hade räckt mycket väl. Hon kom in och gav mig energi och kraft att tro på mig själv i den jobbsituation jag befinner mig i. Gav mig det sista jag behövde för att förstå att min situation inte är ok, mod att vilja göra något åt detta. Så det tackar jag dig för, min goa fina vän.
Men livet är inte bara ett tagande, utan även ett givande. Allt för att upprätthålla balansen.
Vi fikade vidare och fortsatte prata och trillade in på ett ämne som står mig nära, det andliga, det spirituella, ”livet på andra sidan” eller spöken, som säkert många av er skulle säga. Och där fick jag upprätthålla balansen av dagens givande och tagande. Där kunde jag ge henne lite… insikter.. bekräftelse.. eller.. tja, jag vet inte vad jag ska kalla det.. hopp om hjälp om det skulle behövas kanske. Det kändes så fint!
Det är så livet är, i alla fall för mig. Ett givande och ett… tagande, vill kanske uttrycka det annorlunda, ett givande och ett erhållande, erhållande låter bättre! Att ta något låter så brutalt, inte en gåva om ni förstår hur jag tänker.. Ett givande båda vägarna. Jag fick en gåva, och gav en tillbaka. Så, det känns rätt!
Om jag fortsätter tänka så, att allt är en gåva till någon eller från någon. Allt detta sköter sig självt, då är livet ganska lätt att leva. Så länge som du alltid har en avsikt att göra gott, att vilja väl. Men de möten vi får här i livet, de styr vi inte alltid själva. Det är någon/ något annat som bestämmer det. Vad du kallar det, tja, det är upp till dig. Jag kallar det livet!
Vad vill jag då ha sagt med dagens inlägg? Tja, kanske att se livet och dess gåvor du får och ger, var lite mer öppen över det som händer i ditt liv, och vad du ger av dig själv till andra! Jag ska på ett ödmjukt vis, se mig själv som en gåva. Detta kan bli en utmaning då jag innerst inne har en låg självkänsla, men kommer, om jag lyckas, säkerligen stärka den och förhoppningsvis ”dammar jag av mig” på någon annan också!
Kärlek!
V.