I går så skrev jag om det positiva ordens inverkan på mig! Hur jag kan ändra mitt mående genom att tänka mer i dur än i moll…
Idag har jag tänkt på dess motsats.. jag förstår att ni funderar lite över hur jag kan ena dagen förespråka tankar som glädjer oss, att träna med positiva affirmationer och att det finns nått bra i allt som sker för att idag berätta att jag tänker på allt negativt som elaka ord & handlingar för med sig. Men jag tror ni kommer förstå mig innan jag är klar..
När jag var barn, och gick i grundskolan så var jag mobbad i skolan. Från årskurs 3 och hela vägen upp till och med 9an var ett rent helvete faktiskt. Vi pratar inte om små knuffar, ryck i flätan och retsamma ord som prickikorv, för jag var fräknig. Utan vi talar om riktiga elakheter. Elakheter som satt djupa spår i mig och som jag än i dag tampas med för att hantera på ett vuxet vis. I somras/höstas bestämde jag mig för att gräva upp den där gamla härvan som förföljt mig genom åren. Att inte tycka om att ha ryggen fri, i rädsla att någon ska gå bakom och slå mig i huvudet. Att inte tycka om lagsporter för jag blev alltid vald sist, med en stor suck! Att alltid känna inners inne att jag inte duger, räcker till eller klarar av något. Att alltid känna motstånd att läsa högt ur en text i rädsla för att läsa fel. Att inte ha en självkänsla som är fundamental för jag har i så många år hört att jag är ful, hade för små eller rättare sagt inga bröst alls! Att avsky allmänna duschrum för jag blir påmind om den hemska upplevelsen när det smög in ett gäng grabbar i duschrummet där jag stod ensam efter gymnastiken och duschade, och dom trängde upp mig i ett hörn och piskade mig med slanor som dom hämtat i skogen! Att minnas som 9 åring när jag jag blev hotad till döds första gången, rädslan att vara ute ensam..
Ja, sorgligt nog skulle jag kunna skriva länge om dessa hemska år. Men det var inte de jag hade för avsikt att göra här och nu. Det tar jag upp med min psykolog. Nu vill jag mer belysa de skador och djupa sår elakheter kan åstadkomma utan att den som uttrycker detta kanske inte tänker på det.
Jag är idag över 45 år och jag vet med förståndet att jag duger, att jag är en bra medmänniska och att jag är värd allt gott som kommer till mig. Men jag känner det inte in i känslan, hela vägen in i hjärtat. Jag kan bli ledsen om någon på ett ”skojsamt” vis gör sig lustig på min bekostnad. Det sårar mig, fast jag förstår att personen inte ”mobbar” utan helt enkelt inte vet riktigt vad dom gör/säger! Tex så har jag alltid haft svårt att trivas i kjolar och klänningar för jag har alltid varit otroligt smal, mager faktiskt, så jag har inte tycket att jag var fin helt enkelt i dessa kläder. En dag för några år sedan tog jag modet till mig och köpte en jättefin klänning, hellång, och superfin tycket jag! Jag satte på mig den och gick till jobbet. Väl där får jag en ”gliring” om att jag har klänning.. och genast får jag en olustkänsla i hela kroppen. Det tog nog inte mer än bråkdelen av en sekund så var jag 10 år gammal i känslan igen och kände mig fel och ful! Det var troligen inte personens avsikt, utan han kunde nog inte säga att jag var fin, hade svårt att ge en komplimang, så det enda sätt han visste att visa att han såg att jag hade klänning, för första gången, var att säga något ofördelaktigt. Han såg att jag blev ledsen, så han rättade sig fort och sa att jag var fin i den. Men då var det försent, skadan var redan skedd! Jag som äntligen hade tagit mod till mig och satt på mig en klänning…
Jag brukar säga och tänka, ”Har man inget snällt att säga- så säg ingenting”
Ge inte personer ”öknamn” om inte personen själv presenterar sig med ett smeknamn, för ni har ingen aning om vad de kan leda till hos mottagaren. Jag fick många många öknamn genom skolan, och idag föredrar jag att bli tilltalad med mitt dopnamn och inget annat. Jo, ett smeknamn funkar, och det är jag själv uppfinnare till. Ett användarnamn jag kom på när jag skulle skapa något konto någon gång, och det har nu blivit ett rart smeknamn på mig i vissa kretsar. Men det har jag valt själv!
Jag har i många många många år jobbat på att stärka min självkänsla, att bli en bättre upplaga av mig själv. För att läka de sår som åsamkades mig i min mest känsliga ålder. Jag har kommit långt, men jag har långt kvar!
Det är inte bara ord och aktiva handlingar som sårar, utan även att inte räknas, att inte synas, att inte bjudas med i gruppen. Jag fick inte vara med och leka ryska posten utanför träslöjden.. jag blev inte bjuden på kalasen och sedermera festerna… jag fick inte prata med tjejerna i skolan om mascara och killar.. för dom såg mig inte ens.
Givetvis var inte alla dumma, men många. Att veta att mobbing pågår och inte göra något åt det är att tillåta den att fortgå.
Enligt min psykolog så vet dom som mobbade mig, inte ens om vilken skada dom gjort! Vad dom ställt till med! Dom förtränger det.
I måndags så tittade jag på ett klassfoto från högstadiet, och när jag såg vissa personer, så knöt det sig i min mage. Undrar vad dom skulle säga om jag berättade de för dom idag! Vet dom om vad dom gjorde? Nåväl, det får jag kanske aldrig veta…
Med detta blogginlägg så vill jag bara uppmana er till att tänka först och tala sen. Tänk efter före, innan skadan är skedd. Det tar 30 sekunder att såra och det kan ta mer än 30 år att läka samma sår!
Detta vet jag med bestämdhet. För jag har försökt på olika vis att hela mig själv genom åren och jag har kommit långt.. men det finns fortfarande sår som behöver tvättas rent och låta få läka ihop igen.
Så, för att knyta ihop denna säck så avslutar jag med en vädjan;
Har du inget snällt att säga, säg inget alls!
Kan du inte göra gott, låt handlingen vara ogjord!
Det goda som kom ur mina jobbiga år i skolan är att jag idag är den jag är, för jag skulle inte önska vara någon annan person är den jag är. Mitt förflutna har gjort mig till den jag är idag, och jag trivs med att vara jag. Men jag har fortfarande sidor jag vill förbättra och förfina och det är jag också glad för. För som jag skrivit tidigare, så är inte en reinkarnationssemester något för mig!
Kärlek!
Verula
