Idag såg jag den! Filmen som har varit så omtalad och som jag inte trodde att jag borde se själv! Men jag gjorde det, såg den själv alltså. Jag visste inte riktigt vad jag gav mig in på, och var beredd på de värsta reaktioner från mig själv. Precis som Anna Odell, så gick jag också i klass 9C, men inte i samma skola. Precis som Anna så var även jag mobbad i hela grundskolan, eller nej, ”bara” från tredje klass. Nej, detta ska inte bli ett inlägg i hur jobbig min mobbing vara, eller vilka som var värst på att mobbas. Hur denna tid fått mig att må, och vad jag gjort för att läka. Nej inte alls!
Nåväl, jag sätter mig i soffan och börjar se filmen.. visst ser jag likheter, visst är det tankar som jag tänkt som spelar upp sig i filmen, visst blir jag berörd! Men inte lika illa som jag trodde jag skulle bli! Jag trodde att jag skulle återuppleva de hemska igen! Men så var det inte. Det som hände var att jag inser att alla människor inte upplever samma händelse på samma sätt. Alla kommer inte ihåg vad dom gjort, dom förtränger. Vissa mognar och utvecklas och tar lärdom av de liv dom har levt och lever, andra inte!
Så som jag ser på livet idag, det är att jag bör ta lärdom av de upplevelser jag får till mig, och göra det bästa av situationen. Annars så kommer jag bara få uppleva samma typ av händelse igen och igen och igen, tills jag förstår! Kanske inte i detta liv, men garanterat i nästkommande! Så, att inte agera eller reagera utan bara nonchalera är bara att skjuta sina problem framför sig! Vissa människor gör så, jag försöker låta bli!
För något år sedan så var det en återträff med min klass på gång. Men den blev inställd! Det var för mig, lika bra. Jag bör inte gå på någon återträff i alla fall. Jag är inte så intresserad av att träffa större delen av mina klass”kamrater”. De jag vill återse, kan jag göra privat, utan de personer jag inte vill se.
För mig handlar det inte om rädsla att se dom igen, utan mer en genuint ointresse. I år är det 30 år sedan jag såg de flesta av dom. Vad dom gör och hur det har gått för dom är mig helt likgiltigt. Skulle troligen inte ens känna igen dom utseendemässigt heller! Visst, ett visst mått av självförsvar är det också att inte gå, för jag är lite rädd för att falla in i gammalt beteende. Att hamna längst ner i hierarkin igen är inte så lockande faktiskt.
Vissa har jag kontakt med på FB, och utav de jag har som ”vänner” där, så är det flera stycken som aldrig har kommenterat något jag lagt upp eller skrivit om, så jag kan undra varför jag har dom kvar? Lite så är det väl med hela Facebook kan jag känna ibland! Vad har jag det till? Jag märker att jag skriver mindre och mindre där, att jag tar avstånd mer och mer från hela grejjen med FB. Men därifrån till att lägga ner kontot är steget stort. Men vem vet, en dag kanske jag gör det.. vad vet jag?
Humm.. nu kom jag från ämnet lite, kan lätt bli så med mig. 🙂 Filmen Återträffen var det ju. Jo, jag ansvarar för mitt liv, för mitt mående och gör vad jag kan med det. Sen vet jag inte om det är min roll att påvisa för andra hur dom har levt och vilken skada dom gjort mig. Det får dom nog komma på själva tror jag. Skulle jag vilja ha en ursäkt, ett Förlåt? Vet inte de faktiskt, vad skulle de tjäna till? Det skulle inte förändra något för mig tror jag. Kanske skulle det göra skillnad för dom, jag vet inte…
Idag förstår jag att jag duger precis som jag är. Jag är en värdefull person med många fina egenskaper. Jag är stolt över den person jag är och önskar inte vara någon annan eller i någon annan tid!
Här och nu är det som gäller, det är en skön känsla! Vill du vara en del i mitt liv, så är du välkommen, vill du inte det, så är det också ok!
Har du inte sett filmen, gör det, den är helt klart värd att se tycker jag! Oavsett hur din skoltid såg ut!
Kärlek!
V.
Ps. Man får vara man vill, så länge man inte är dum! Ds.