Detta hände mig inne på affären häromdagen vid ostdisken.
Tjej 1 – Men hej!!!! Åh va kul att se dig, det var inte igår! Hur är det? Bor ni kvar i radhuset? Länge sedan vi sågs!
Jag – Hej? (Tänker, vem fan är du? Känner igen dig, du har gått upp i vikt, ser lite ut som en tant.. humm.. vart ska jag placera dig) Jo tack, det är väl bra säger jag. (tänker, jag ska läggas in och opereras om två dar så jag är lite orolig och nervös) Vi bor inte kvar, har köpt hus! (tänker, vilken gång som vi bodde i radhus syftar hon på? Vem är hon.. var de hon som var tillsammans med den där trevliga killen på mitten av -80-talet? Måste ställa en fråga jag också, så kanske de klarnar) Hur är det med dig då, vart bor du nu?
Tjej1 – Jo men vi köpte ju hus i *nämner en stadsdel* vet du, vi bor kvar!
Jag; (tänker, ja, det är hon som var tillsammans med han.. vad han nu heter..) Skoj säger jag, kul att ni trivs, och du ser ut att må bra! Jag måste kila nu, har lite brådis! Sköt om dig, ses! Hej!
Jag tänker att om jag stått kvar så hade jag kanske börjat tvivla på om hon var den tjej som jag trodde.. fått frågor jag inte kunnat svara på och.. ja.. allt blivit pinsamt.. går vidare mot grönsakerna..
Då händer detta!
Kvinna2 – Men hej! De va länge sedan, hur är det?
Jag- (suck, inte igen) Hej, tack bra.. (tittar ner i hennes vagn) Tårta? säger jag (borde sagt, vem är du, du är bekant)
Kvinna 2 -Ja, mamma fyller 75 i morgon, ska fira henne lite, jag håller i kalaset!
Jag- Va fint av dig (tänker, hon bodde nog i samma trappuppgång som Millan.. vad inte dom grannar?) Du, jag har lite brådis, måste knata vidare.. hälsa och gratta mamma din, ses! Hej!
Går vidare och tänker vem var tjej 1 och kvinna 2? och framförallt, varför sa jag inte ”-Du, du är jättebekant, men jag kan inte placera dig.. kan du hjälpa mig, hur är vi bekanta på för vis?
Varför är det så pinsamt att inte kunna placera en person, att inte minnas namn och platser man möts på? Tror vi att denna person är mindre betydelsefull bara för det? Skulle jag känna mig mindre värd bara för att någon inte kan placera mig på en gång? Och tror jag att jag ser lika dan ut som jag gjorde för 25 år sedan?
Ja, jag tror nog att jag ser likadan ut idag som för 25 år sedan, helt ärligt! Och lite stött skulle jag nog bli till en början om någon inte kom ihåg mig. Jag som är så otroligt trevlig, hur kan man glömma mig?
Men ärligt, inte skulle jag bli sur! Jag skulle helt klart föredra att dom var ärliga och sa som det var, så vi kan ha ett ärligt möte där i ostdisken!
Så, vad har jag lärt mig av detta då? Jo, behandla din nästa såsom du själv vill bli behandlad! Var ärlig,säg som det är! Jag tror jag kommer vinna på det i längden!
Så nästa gång ni ser mig, och jag frågar vem du är, så menar jag inget illa, utan jag vill verkligen minnas dig och de eventuella minnen vi har ihop!
