Jag är i en väldigt långvarig relation, vi har snart varit tillsammans i 30 år. Efter så lång tid tillsammans så infinner sig sällan ”fjärilarna i magen” längre. Det är inte ofta som det liksom pirar till i magen, eller att vi kan överraska varandra tror jag. Jag är trygg i min relation, jag litar på honom till hundra procent och vill bli gammal tillsammans med honom. Men, ibland kan jag sakna att vara förälskad, att känna pirret igen, att bli lite fånig och känna det där lyckoruset. Att mina tankar endast kretsar kring honom och att jag har svårt att vara utan honom. Att vara förälskad, har jag läst, är ett tillstånd som varar från några månader upp till ett par år. Men vad händer efter det då? Ska jag inte få uppleva förälskelsens smaker igen efter det?
Jag kallar vår relation för gammelkär, i förhållande till nykär. Hur det är att vara nykär, vet nog alla, hur det pirrar, hur man bara vill vara i hans närhet mest hela tiden, vill veta vad han gör och vad han tänker. Känna kroppskontakten och andas samma luft. Men gammelkär, det är annat det. Det är att känna en trygghet, en stabilitet, att kunna vara tillsammans i tystnad utan att det blir obehagligt, att kunna fylla i varandras meningar och veta vad den andra tycker om. Att acceptera den andres sidor och våra olikheter. Visst kan överraskningar dyka upp genom åren då vi förhoppningsvis utvecklas som människor. Men i stort, så har vi nog samma smak och grundtankar som vi hade som unga vuxna.
Tyvärr så är det inte många som låter sin relation bli gammal. Jag tror att många ger upp lite för lätt nuförtiden. Jag menar inte att man ska vara kvar i en relation som man är olycklig i, givetvis inte. Men ibland tror jag att man tar”den lätta vägen ut” istället för att försöka lösa de problem som dyker upp på vägen. För tro mig, det gör dom, och hitintills så har i alla fall jag och min man hittat lösningar på de problem som dykt upp på vår gemensamma resa. Men visst, det är inte lätt, det är inte kul, och upp och nedgångar är jag säker på att vi kommer ha även i framtiden.
Frestelser, dyker inte dom upp då längs med livsvägen? Jo, så klart dom gör. Ibland ser ju gräset mycket grönare ut på andra ställen än hemma på min tomt. Men, då är ju frågan om det är värt att ge upp för den saken skull? Eller om det är läge att plöja upp sin egen tomt, gödsla, på med ny jord, så nya frön och vattna som bara den?!
Det är ju givetvis lite beroende på hur dåligt skick min egen gräsmatta är i. Har jag en tomt på en stenhäll så blir det svårt att så ny gräsmatta oavsett vad jag gör, för vissa saker går helt enkelt inte att lösa. Men så är det ju här i livet, en massa vägande hit och dit hela tiden.
Jag är en person som lätt finner nya passioner i olika hobbys och kunskapsområden. När jag finner något intressant, så ger jag det 100 %. T.ex. när jag började med yoga, så läste jag på mycket i ämnet, och praktiserade en hel del parallellt. Eller när jag fann akrylfärger så gick jag kurser och målade ganska mycket. Det i sig blir lite som en förälskelse.
Nu senast så har jag ju funnit ett stort intresse i min egen hälsa och träning. För som många av er vet, så har jag nu sedan årsskiftet börjat träna på gym. Om man läser på lite vad som händer i kroppen vid fysisk aktivitet så utsöndras många hormoner. Många av dom är samma hormoner som utsöndras vid nyförälskelse. Så, om jag och många med mig, uppfattas som maniska i vår träning, att vi inte pratar om annat och hur vi finner tiden till allt detta, så är det inte så himla märkligt faktiskt.
För vilken nyförälskad person pratar inte om annat är personen den är förälskad i, och gör allt för att finna tid att spendera med den personen? Precis, exakt lika är det det när jag finner passion i en ny hobby eller intresse.
Så det kanske inte är så konstigt att jag genom dessa år med min man, har hittat olika områden att ”snöa in på” och att vi därtill har tagit oss igenom olika svårigheter. Kanske är det just därför det har hunnit bli snart 30 år tillsammans. Jag vet inte, kanske är det så, kanske är det något helt annat. Vem vet?
Men idag känner jag en stor dragning till gymmet i alla fall. Jag vill träna, bli trött och svettig, och bara njuta av vad kroppen klarar av och lär sig om sig själv. Utsöndra dessa hormoner som ger mig ett lyckorus! Ibland vill jag egentligen bara åka dit, ta ett häng, dricka en kaffe och umgås med människorna som är där. För bara jag kliver in genom dörren och känner doften så händer det något i kroppen!
Om jag då lägger till dessa pt-timmar så är det fulländat. Jag vet inte vad som kommer hända, jag känner ett pirr, en förväntan och en längtan. Jag får feedback, beröm och lär mig nya saker om mig själv hela tiden. Jag blir lyft och stärkt i min personlighet tillika i min fysiska kropp. Detta gör att jag blir glad, lycklig och euforisk. Jag känner kärlekens sötma, precis som när man är nyförälskad! Inte undra på att jag ibland bara vill kramas när jag känner att jag har presterat bra och är nöjd med mig själv!
Förhoppningsvis kommer även min kärlek till träningen bli en långvarig relation, men detta vet jag inget om nu. Utan nu gäller det att njuta av dagen, hålla mig frisk och leva ett långt och lyckligt liv, på det sätt jag finner lämpligt! Aldrig stagnera utan fortsätta lära så länge jag lever. Samt känna kärlek till mig själv, mina nära och kära och till livet jag har just nu!
Kram V.