På kvällen den 26/12 1992 mötte jag en man som visade sig med tiden bli mitt livs kärlek! Det var ju inget jag förstod då givetvis. Men jag är så tacksam över att jag fann denna man den kvällen!
Jag var ut med ett helt gäng vänner på ett ställe som hette Gefle Wapen, men i folkmun kallades kort och gott GW. Det var där, hängandes med en öl i baren, som jag såg denna man och gick fram till honom och började prata, resten av den kvällen var jag förlorad för mina vänner. Jag såg och hörde endast denna man. Vi satt och pratade tills vi blev ombedda att gå hem för dom ville stänga.. vi var sist kvar och personalen höll på med att räkna kassorna och städa. Nej, jag hade inte noterat att stället var tomt, han fyllde liksom hela min tillvaro.
Dagen efter tvingade jag en av mina bästa vänner att följa med mig hem till denna man på en fika, för jag tordes inte åka själv, för jag visste ju inget om honom. När jag ringde på dörren öppnar mannens 3-årige son, för Micke som han heter, han var i full fart att kakla i sitt kök! Där stod han, iklädd snickarbyxor och kaklade i köket. Inte speciellt hotfullt, men hur skulle jag kunna veta det. Där och då började vår relation som har varat sedan dess.
Eller det är inte sant, för vi, av olika anledningar, gick isär sommaren 1994. Men kunde inte hålla oss ifrån varandra, så vi fann varandra igen och sedan dess har det varit bara vi två!
Precis som i alla relationer så har det sina upp och nedgångar och ja, vi har varit på väg ifrån varandra ett par tillfällen efter det. Men det som fick oss att lösa de problem vi hade istället för att fly var att vi inte visste hur vi skulle förklara detta för barnen. Jag har en son sedan tidigare, likaså Micke. Vi kunde inte säga -Vi älskar inte varandra längre, för det gjorde vi. Så sanning var att vi var för lata för att jobba på en lösning på vår relation. Det var ingen signal vi ville ge våra söner. Att det är ok att vara lat och ta den lätta vägen ut!
Idag är jag så tacksam för detta beslut, för annars skulle jag inte fått uppleva vår 17e bröllopsdag som vi har på söndag den 2/10.
Micke, mitt livs största kärlek, han har fått mig att växa som människa. Han accepterar mig för den jag är och respekterar mig. Han stöttar mig i alla mina galenskaper jag hittar på. Samtidigt som han tyglar mig och ser till att jag inte spårar ur helt. För det skulle jag nog lätt kunna göra, då jag är sällsynt spontan, om jag löpte linan ut.
Vi är ett makalöst bra team tillsammans, Micke och jag. Att föreställa mig ett liv utan honom.. nej, det kan jag inte.
Visst har vi bråkat genom åren, men det är mycket sällsynt nu för tiden. Tycker vi olika i saker? Ja, mest hela tiden faktiskt, det är sällan vi är eniga om något. Allt från om en film var bra till politik tror jag. Eller jag vet faktiskt inte helt ärligt om vi tycker lika i politiken. Men vi finner alltid en lösning i allt, så vi båda blir nöjda och trivs.
Under dessa hitintills 24 år vi varit tillsammans så har vi försökt lösa våra olikheter genom att faktiskt prata med varandra, respektfullt. Om det varit lätt? Inte alls! Men om det har varit värt det? Absolut, utan tvekan.
Tyvärr så tror jag att många ger upp sina kärleksrelationer lite för fort idag. Dom kämpar inte, men kommer därtill heller aldrig få uppleva det jag finner helt unikt, det jag kallar att få vara gammelkär!
Gammelkär är ett ord jag hittade på själv, när jag skulle förklara min kärlek till min man! Gammelkär det är när jag känner att jag duger precis som jag är. Jag känner mig trygg och älskad och oavsett hur jag ser ut eller gör, så finns han där vid min sida. Detta innehåller inte fjärilar i magen, eller panikstädningar för att han är på väg hem. Detta innehåller total tillit, stabilitet och trygghet utöver något jag tidigare erfarit. En grundkärlek som är orubblig. Den finns där, alltid, oavsett vad som händer. Han är min man, jag är hans fru och vi älskar varandra!
Ibland driver han mig till vansinne med sina beteenden, som är hans personlighet. Men jag är helt säker på att det är lika för honom. För jag lovar, vi har båda våra egenheter. Men skulle jag vilja leva utan min man, min Micke? Nej, inte för en sekund. Han är lika stor del i mitt liv som jag själv är! Han är min livs stora kärlek och jag hoppas verkligen att jag får leva sida vid sida med honom tills vi är gamla och har levt ett långt och lyckligt liv ihop. Gamla, skröpliga, gråhåriga med dålig hörsel. Sida vid sida vill jag åldras med denna man och se våra barn, barnbarn och eventuella barnbarnsbarn växa upp.
Jag önskar att alla människor får uppleva en sådan kärlek i sitt liv. Alla, verkligen alla! Men då måste ni lova att alltid jobba i er relation, inte ta någon eller något för givet. För en livslång relation kräver sitt underhåll, oavsett om det är en kärleksrelation eller en vänskapsrelation. Vårda dina relationer. Tala om för de dina, vad dom betyder för dig, så ska du se att du kommer långt på vägen.
Denna helg ska jag ägna mig åt att vårda min kärleksrelation och vi ska fira vår bröllopsdag tillsammans. Som vi försöker göra varje år, går vi ut och äter på tu man hand och pratar om det senaste året, hur vi mår och vad vi önskar ändra i vår relation och med oss själva. Detta är nyttiga samtal och jag är så glad att jag infört den traditionen för vår bröllopsdag. Inga presenter, utan omvårdnad genom att dela och lyssna på hur vi mår, privat och i relationen. Det tycker jag är den bästa bröllopsdags-gåvan vi kan ge varandra!
Nu tror jag inte att Micke kommer uppskatta att jag lägger upp bilder på honom i min blogg, men bröllopsbilden har legat på nätet förr, så det går nog bra och den nedan är kanske den han har som profilbild på fb, om inte annat så skulle han kunna ha den 😉 Men jag har själv i dag, suttit och tittat på många kort på oss genom åren, och kärleken har många ansikten och jag älskar dom alla!
Micke! Du är min kärlek, jag älskar dig över allt annat och är så glad över det liv vi har tillsammans och de liv du gett mig! All min kärlek till dig!
Din V.
Nu vet jag att Micke brukar säga att han inte läser min blogg, men jag behövde få skriva detta oavsett om det når sin mottagare eller inte. Men jag hoppas att han läser!