Så opepp som jag var i kväll inför mitt PT-pass har jag aldrig varit. I huvudet har jag avbokat detta pass minst 10 gånger. Men jag masade mig iväg i alla fall. Jag kör min uppvärmning och stretch innan han dyker upp, Herr PT. Alltid lika glad och alltid lika peppad! Men inte ens det fick igång mig, det brukar det ju få! Men jag talar om för honom att huvudet inte alls är med på att det ska bli träning, så han har en lite uppförsbacke att tampas med i kväll. Men inte ser han något problem i det, han vet nog precis vad jag behöver vid det här laget.

Helst hade jag velat krypa upp i ett hörn med massa kuddar med en kopp te, och få en fotmassage. Där var mitt mentala jag. Men just det vet han inget om när han säger att jag ska försöka stampa på hans fötter. För varje träff får han göra en armhävning, och för varje träff han får in på mig, så måste jag göra en armhävning. Stampa fötter, där vann jag och jag skrattade som bara den under denna helt snurriga träning! Alla tankar på kuddar och te var nu som bortblåst. Men, jag fick mina armhävningar jag också när vi skulle nudda knäna.. dom var svårare att skydda på något sätt!

Sen blev det boxningsträning, vi hade ju ändå börjat träna upp snabba fötter liksom! Boxning är superkul, tro inget annat. Men jag tycker det är svårt med all denna koordination, fötter, händer, knän, armar, hoppa framåt, hoppa bakåt, håll ihop benen, mjuka knän, stiff kropp, inte tappa garden, ner med hakan, var alltid i rörelse. Uppmaningarna är oändliga! Det är då jag blir så himla hård mot mig själv! Blir faktiskt irriterad över att jag inte fattar och gör rätt på en gång! Kroppen liksom faller isär, svänger hit och dit som en trasdocka och är inte ett dugg i synk med övriga kroppsdelar.

Det är här den andra delen av allt jag lär mig av min PT, att tror på mig själv, den mentala träningen! Den är verkligen inte att förringa, för den är minst lika viktigt som den fysiska träningen. För allt jag vågar göra nu på gymmet skulle jag aldrig ha vågat göra utan hans pepp!

Men som han så fint påpekade så skulle jag aldrig säga de saker jag säger till mig själv, till någon annan.

Så frågan är varför jag nedvärderar mig själv så? Jag har svaren på det själv, och är säker på att det har att göra med både mobbing i  grundskolan, och ett trassligt hemmaförhållande under barndomen att göra. Till det kan vi lägga någon mindre bra vald kärleksrelation. En låg självkänsla helt enkelt. Men jag vet i tanken att jag är bra som jag är och att jag duger precis som den person jag blivit. Men, ni vet den där halvmetern, den mellan tankar och känslan, halvmetern mellan hjärnan och hjärtat. Jag måste jobba på att få ner mina tankar till hjärtat så jag säger mer snälla saker till mig själv.

Jag har även börjat löpträna denna vecka, och där peppar jag mig själv som bara den! Och jag både tänker och känner att jag är superduktig, att jag är stolt över varje löpsteg jag tar. Jag läser på om löptekniker och olika sätt att träna detta på och jag är säker på att jag en dag kommer sväva fram i löpspåren lätt på foten som en gasell!

Så inte vet jag.. halvmetern kanske numera är bara 40 centimeter! Det finns hopp! Och det är något vi verkligen behöver i dag, hopp! Hopp och tro på mänskligheten och på oss själva och vad vi förmår!

Var rädda om er själva och varandra!

Kärlek!

V.

 

Kommentarer

comments